emelieveritas

Jag minns att när jag var fem år gammal och inte kunde somna på kvällarna så låg jag bara och tänkte på allt och ingenting. Bland annat undrade jag varför John Blund aldrig kom till mig medan han fick min lillebror att somna blixtsnabbt. En annan sak jag gjorde för lite underhållning var att tänka "Egentligen finns jag inte" väldigt snabbt flera gånger. Jag vet inte hur det gick till men till slut var allt svart och jag fick verkligen en känsla av nonexistens. Jag låg inte längre kvar i min säng för jag kände inte min kropp längre och jag fanns inte. Några sekunder senare återvände jag. Jag började alltid gråta efteråt för jag hade känt hur det skulle vara att inte finnas.
   Jag försökte göra samma sak för någon dag sen, men det går inte längre. Urlakas fantasin ju äldre man blir eller är det jag som har stängt av min hjärna från saker som kan skada mig?

En mer reell sak jag funderar över är vem som ringer mig från skyddat nummer på nätterna. Telefonen ringer vid fyrasnåret, alltid efter festkvällar och personen säger ingenting utan är tyst och trycker på knappar då och då. Det är också alltid tyst i bakgrunden så det är inte någon som ringer från en klubb. När det ringer från skyddat nummer på natten svarar jag för jag är rädd att det har hänt något, jag ska dock börja dissa denna person nu. Så ring på asshole!