emelieveritas

Att tre ord kan förändra så mycket. De kan svepa omkull hela min värld, de kan få min kropp att skälva av smärta och göra mig blind av tårar. Det är för två år sedan. Jag går över gräset på väg in i huset, in till tryggheten. Jag vet att det snart är över. Ett liv fyllt av svärta och konstant sjukdom, men också hopp. Livets sista låga flackar allt mer. Luften är kall men mitt hjärta är varmt. Jag är fortfarande en genuint snäll människa, de hårdaste sparkarna har inte träffat mig än.
    Det handlar om detaljerna. När du ser att något inte stämmer men du blundar, för du vill inte se. Mammas bil är borta. Jag frågar min granne, "var är hon". "Hon är i Gävle" säger han. "I Gävle" härmar jag i ett försök att vinna tid. Det självklara måste motas bort. Orden kommer likväl. Från en oanad mun slås jag till backen. "Han dog imorse".
    Han kom alltså till slut. Han den svarta som jag så länge fruktat. Den fruktade tog en älskad och lämnade oss andra kvar. Han lämnade mig på min gräsmatta, ensam och fördärvad. Hulkande, stapplande går jag in i värmen men egentligen ligger jag ännu kvar där ute på det fuktiga gräset. 
  
Han är mäktigare än oss alla för han låter sig inte luras. Vi tror att hopp försätter berg, men vi lurar bara oss själva. Min fantasi är ingenting i jämförelse med hans kraft. Jag trodde jag förstod, att jag anade hur det skulle kännas. En illusion dock. En illusion gjord av en illusorisk tonåring som trodde hon visste vad livet var.

Det var den dagen jag mötte honom för första gången. Jag såg hans mörka skepnad och kände vinden från hans blanka lie. Han var orättvis den dagen, han tog min morfar.