En tolvtimmars skoldag
Ja det är sant. En väldigt extrem dag helt klart. Ni vet ju hur den började och nu får ni höra fortsättningen. En väldigt märklig sak med mig är att trots hur bråttom jag har så tar jag mig tid att dansa framför spegeln när jag istället borde vara på väg nedför Sernanders slitna trappor. Jag i ett nötskal. Sen ska jag såklart försöka cykla trots att jag är väl medveten om mina obefintliga balans- och smidighetstalagner. Jag kom så långt som fram till bilvägen där jag insåg att bussen var säkrare om jag ens ville fram till skolan. Stressad som jag var låste jag cykeln, slängde den i snön och hoppade på bussen som tog mig tio minuter för sent till föreläsningen.
Grejen är att vi har en laborationsrapport som ska lämnas in tidigt på torsdag morgon och vi har ingen föreläsning imorrn så jag och Therese tyckte det var lika bra att göra den idag. Lättare sagt än gjort, vi satt oavbrutet (okej, förutom en timmes paus) och jobbade med labben. Klockan tio var den "klar". Några mindre layoutmässiga misstag får man acceptera. Vi tog bussen hem och alldeles nyss när jag skulle hämta cykeln låg den i diket - överplogad. Efter en lättare brottningsmatch fick jag dock upp den och den enda skada den fick var punktering. Ett skäl för att inte cykla= bra.
Idag har jag inga funderingar över livet tror jag. Det kan vara sunt att inte ha tid till att tänka på sånt. Eller?
Nu blir det True Blood.
